Emanuel L

måndag 21 januari 2008

Tal till nationen

Så var politisk kommunikation över. En resa helt klart. Blir alltid lite högtravande och överdriven när man ska komma fram till någon men å andra sidan så är hela världen ganska överdriven.. inte mer än rätt. Settingen är att jag är den första sci-fi författaren som får nobelpriset.

Håll till godo:

Idag känner alla varandra. Vi vet allt om våra politiker, vi vet allt om våra grannar och ni vet allt om mig. Världen har äntligen blivit greppbar och i ett lagom stort format stoppar vi ner den i byxfickan. Vi är högteknologiska, högutbildade och höga på det mesta. Vi är en enhet, en kropp, för när vi låter vårat vakande öga svepa över världen kommer ingen undan. Det finns ingen återvändo nu och vi rider i spetsen på den våg av olycka som blivit ursläppt ur Pandoras ask. Liksom att äta av kunskapens träd inte bara leder till födärv utan också ny kunskap; så är efterdyningar av vågen inte bara av ondo, hoppet har människan fortfarande kvar.

Som sci-fi författare är jag van över att blicka frammåt. Det är alltid intressant att leka med eventuella scenarion, utopier, dystopier och världarna emellan. Över årens lopp har jag och andra kollegor inom genren fått se en hel del av våra profetior gå i uppfyllelse och andra glida oss ur händerna. Det är alltid lika spännande och vakna upp till ny dag då kanske, kanske något alldeles extra händer. Som författare går jag ofta i flera dagar och våndas över bristen på inspiration och det där exceptionella som ibland forsar ur mig, ett tillsyness ostoppbart flöde. De psykiska påfrestningar av att ständigt skapa har lett många författar till fördärv. Det är frågan om våra största tänkare, uppfinnare och ja även författare hade blivit något om de inte hade traskat över de uppdragna gränser på marken som vi absolut inte fick trampa över.

Jag arbetar i en genre som aldrig har fått komma fram i sådana här sammanhang tidigare. Det är ett underbart genomsnitt av jordens befolkning som får synas här i rampljuset år efter år. Vi är så många som slåss om att få sitta på tronen för en kort stund, men ändå så få. I dagens samhälle är det individualisten, jag, som är viktigast. Kampen om att behölla våran plats i ledet har rasat i flera år nu.

Jag läste en artikel om japanska barn och ungdomar som var helt beroende av sin mobiltelefon för att ha något som helst socialt liv. Tekniken i sig börjar bli viktigare än människorna. Under nyår skickade ni i Sverige 54 miljoner sms till varandra. Det är nästan 6 SMS av samtliga individer I hela landet. Alla spädbarn, alla åldringar, alla ensamma, varenda en lyckades prångla iväg 6 stycken meddelanden till människor de bryr sig om. Om man inte hörs eller syns så finns man inte.

Det låter kanske ironiskt att jag, en man som skriver om framtidsvisioner, kritiserar teknik och utveckling. All utveckling är inte av godo, men det är min bestämda mening att när man endast använder sig av gamla värderingar och historien för att avgöra vad som är bäst driver oss alla i fördärvet. Vi måste alltid vara beredda på att omvärdera våra teorier och fakta. Som exempel finns Israel-Palestina konflikten där urgamla konfrontationer mellan folkgrupper agerar bränsle för den aktuella debatten i hur man ska agera i situationer idag. Misstag som gjordes för 60 år kan inte annuleras och misstag som görs idag kan inte ensamt få förhindra en eventuell framtida lösning. Men människan är en organism med oerhört mycket stolthet och gigantiska skygglappar. Likt Peer Gynt är vi oss själva nog och samhällets bästa sträcker sig ofta inte längre än till sitt eget välbefinnande. Ett proaktivt samhälle istället för ett reaktivt sådant som ändå inte blir ett stasi-kontrollerat Metropolis skulle vara än drömvärld eller i alla fall en lite bättre plats.

En författare som ofta tas upp i samhällsdebatten är George Orwell. Han målade upp sin skräckversion av framtiden 1950 och vi har sedan dess bara gått och väntat på att profetian ska gå i uppfyllelse och varje år tror vi att tiden är inne. Det många inte tänker på är att 1984 inte alls är extremnt lite sci-fi. Istället beskriver den kommunismen så som Orwell föreställdesig den i Ryssland vid den tidpunkten han skrev boken. Han hade fått erfara kommunismens brister och såg ingen ljusning när Soviet som en ovanligt väloljad koloss på lerfötter körde över europa och världen med Stalin i spetsen. Han dog strax efter boken blivit publicerad utan hopp för framtiden. Bara fyra år senare dog Stalin och Soviet började sakta men säkert förändras till något som för Orwell var otänkbart.

Det är min önskan att i möjligaste mån vara progressiv i mina funderingar. Uppenbarligen så är det något som attraherar läsare till mitt vridna och böjda universum, vilket jag naturligtvis uppskattar väldigt mycket. Jag märker dock hur lätt det är att börja gå i sina egna fotspår efter några år. Spelet mellan de olika aktörerna hittar en behaglig temperatur att arbeta i och bryr sig sedan inte om att ens snegla mot termostaten. Det är som att nicka till under en tågresa för att någon timme senare vakna och undra vad tusan som hände.

Människan vill vara ett får som vallas på livets breda, enkla väg. Hjärnan måste alltid simplifiera intryck och sammanhang annars skulle vi bli överbelastade. Att dras med i strömmen är egentligen något ytterst mänskligt som vi måste räkna med och borde inte ses som ett problem. Om det finns viss fakta kan man inte bara benda den hur som helst för att passa idealvärlden. Istället får man komma på nya lösningar som utgår ifrån verkligheten, men innehåller nya teorier och spännande idéer som kanske gör världen lite bättre.

Människan har alltid ett val. Det är min bestämmda mening att vi för eller senare glider ur gråzonen och plötsligt står inför svart eller vitt. Vad som blir konsekvensen av valet ofta oklart och inte det viktiga. Några av mina värsta perioder i mitt liv har varit när jag inte vågat, velat, orkat ta klivet. Vi kommer alltid leva med kval, men tillslut är det alltid bättre att testa någon av valen och kanske misslyckas för då har man förhoppningsvis tid att försöka på nytt. När vi börjar formar oss själv till oigenkännelighet börjar det blir farligt. Det gäller alltså att stå där uppe på vågen, hojta och slå sig fram för att synas och vara med? Nej, men i alla vara med i diskussionen, ett finger med i spelet, en frukt i fruktsaladen. Inte låta dig dras med eller bli för deterministisk. Att försöka förändra andra är en gigantisk uppgift, så börja istället i liten skala genom att titta på dig själv.

Jag har läst så mycket böcker i mina dagar, men skulle jag välja en karaktär att ta efter så skulle det bli Michael Endes Momo. Att acceptera och bara lyssna. Att försöka förstå istället för att förändra. För när vi låter människor vara sig själva, tänka individuellt. Då öppnas nya dimensioner och rum där männskligheten ännu inte satt sin fot. Precis som McLuhan sade behöver ni inte tro på mig, eller hålla med. Men om ni har fått ett frö sått i era huvuden, där min version av verkligheten kan ligga tillgrund för nya resonemang och begrepp, inte nödvändigtvis likt mina, då kan jag inte önska mig mer.

fredag 19 oktober 2007

Yoshimi

Oh Yoshimi, they don't believe me
but you won't let those robots eat me,
Yoshimi, they don't believe me
but you won't let those robots defeat me.

Vi vet hur det ska vara. Vi vet hur det har varit. Men vi vet inte vad vi skulle kunna ha.

Men det finns inget, inget utanför boxen. Det är vakum. Så vi sätter händerna för öronen, blundar och kryper tätt intill varandra.

En bultpistol i pannan är ju ändå ett ganska humat sätt att släcka ett liv.

Vi sparar ju kulor om vi skjuter barnet genom huvudet och mamman genom hjärtat med ett enda skott. En vacker medmänsklig teori.

fredag 12 oktober 2007

Framtidens problem, idag!

En människa har ett begränsat utrymme för vad hon kan lagra. Likt datorer blir hon överbelastad och utbränd av för många aktiviteter igång samtidigt. Människan utsätts för större påfrestning av omvärlden då hon alltid ska vara tillgänglig och uppkopplad till det globala nätet. I dagsläget är fortfarande Internet ungt och det är med stor entusiasm som användarna och utvecklarna likt kolonisatörer under imperialismen upptäcker och erövrar nytt land.

När ett fenomen som Internet inte har några begränsningar uppmuntras kreativiteten. Du kan skapa i princip skapa vad som hälst och det är här det som ofta uppstår problem. Allting finns på Internet, men det du verkligen vill ha är nästan omöjligt att hitta. Vi är fortfarande i fasen då det pumpas ut nya funktioner, användningsområden och all möjlig skit. Det är jättebra att all information finns att få på webben, men i dagsläget är det allt annat än lättillgängligt. Utvecklare måste inse att möjligheten att sålla och samla essensen av varje individs personliga begär kommer att bli och är extremt viktigt.

Lösningen på hur det kan ske är väldigt spekulativ. I en artikel vi läst tidigare var det ett nytt söksystem, men det kommer troligtvis att dras länge. Att integrera och korsa produkter med varandra kommer att bli standard. Trådlösheten i hemmen kommer att bidra till att det kommer krävas färre enheter för att skapa ett komplett mediakomplex.

Idag har webb-tv börjat komma igång lite smått och jag hoppas verkligen att den vanliga tv:n snarast försvinner för gott. Varje hem kommer ha en centralburk som sköter fördelningen av media och Internet i huset. Majoriteten av mänskligheten vill inte veta hur det fungerar utan bara att det fungerar. Att kunna få tjänster on-demand är ett måste. Därför bör inte det mesta krutet läggas på att utveckla nya tekniska underverk utan att komprimera, förbättra och förenkla de som redan finns.

Att ständigt införa nya standarder, ofta utan att reflektera över tidigare problem håller inte. Människor vill ha ny teknologi men sådan som underlättar, inte adderar ytterligare krångel. Den största faran är dock att vi förlitar oss för mycket på teknologin och snart inte kan sköta våra dagliga liv utan den. Antingen är framtiden ett enklare och smidigare samhälle eller så går vi mot vår egen undergång. Det är bara att välja, idag.

tisdag 9 oktober 2007

Du är lurad

Vi är i den nya åldern nu, vi har lämnat industriella revolutionen bakom oss och glatt kastat oss in i informationsteknologins outforskade dimensioner. Men precis som Alan Cooper förtvivlat försöker förklara för inskränkta bolagsdirektörer och programmerare så går det inte att applicera samma premisser och strategier inom dessa nya områden. Den första itbubblan var ett smärtsamt bevis på det. Av alla sega kolosser på lerfötter är skivbolagen kanske det största monstrum att få i rörelse. Och när det skadeskjutna skeppet i alla fall har börjar sjunka åt rätt håll så anstränger de sig till det yttersta för att behålla all gammal skit de konkat runt på världshaven med.

Det Chris Anderson beskriver har jag upplevt själv. Känslan av att det faktiskt finns något mer bakom den yta som vi blir matade varje dag var både en skrämmande och spännande upptäckt. Genom nerladdning har jag funnit mig själv, den jag egentligen är och även om det alltid är en pågående process så skulle den aldrig ha startats om jag inte hade fått tillgång till de kanaler som Internet erbjuder.

Det sättet företagen behandlar sitt monopol gör mig sjösjuk och de senaste veckorna på denna kurs har verkligen visat att användarens upplevelser är viktigare än allt annat. Att kunna lägga ifrån sina egna intressen för att förbättra tillståndet för någon annan tror jag gör det bättre för en själv i längden. Världsordningen håller på att rubbas.

Eftersom det oändliga utrymmet på webben ständigt fylls på för att komplettera (och senare överta) de reala volymerna gör att det redan i dagsläget är oerhört komplicerat att lyckas hitta någonting. Eller snarare att hitta det relevanta. Det krävs en fil. kand i alla möjliga ämnen för att lyckas hitta ett vettigt recept på lunch. Vi är vana vid det så vi står ut, precis som vi tolererar att skivbolagen kör med oss. Men ett nytt sätt att navigera nätet som den som beskrivs i "The Semantic Web" kommer troligtvis att sugas upp på studs även om den kanske inte fungerar perfekt. Det är ett område som både har hög "need" och "desire".

Det mest irriterande med Internet idag är att det är så slumpmässigt. Varje sökning eller länk-klick är som att spela ryskroulette. Och Internet kommer att fortsätta att expandera, marknaden för musik, böcker och film sker fissionsartat och förhoppningsvis snart på konsumenternas villkor. Därför väntar jag spänt på nästa steg i denna omvälvande verksamhet som tyvärr fortfarande tvingas dras med Jacob Marleys skattkistor.

fredag 28 september 2007

Nördarnas triumf

Livet handlar extremt mycket om att våga chansa, ta risker och att ha väldigt mycket flyt. Oftast får man inte flyt om man inte i alla fall försöker förtjäna det. Människorna som var inblandade i utvecklande av en helt ny världsindustri visste inte vart de var på väg, men de siktade i alla fall mot stjärnorna.

När man jobbar med något som man ser har en sådan oerhörd potential att förändra måste det vara en grym sporre. Det som slog mig när jag såg filmerna var dels vilken brinnande passion grabbarna (mestadels) visade upp och dels hur världshistorien på något sätt har arbetat mot ett bestämt mål. Nästan som om någon skulle ha matat in spådomen i ett ”spreadsheet” 1978 så skulle vi ha fått den värld vi lever i idag.

Så fort tekniken finns, så finns det ett behov av den och hela tiden verkar det som om det bara handlar om att fylla behovet bäst. För att göra det är alla medel tillåtna och det var en tuffare tillvaro än vad jag trodde på förhand som de fördomsfulltsätt mesiga nördarna levde i. Det viktigaste enligt mig är dock viljan att sträva framåt, förbättra, förenkla, förnya alltid var den drivande faktorn.

Slutligen kan jag bara konstatera och hålla med den skeptiska Larry Ellison som påstår att allting kommer ske trådlöst och via Internet i framtiden. Delvis är vi redan där. HTPC:n försöker till exempel ta bort alla onödiga apparater som dvd, musikspelare och hemmabioanläggningar och istället ersätta dem med en pc som ska sköta allt. Sverige får fler och fler wifi-platser och det skulle inte förvåna mig om vi om två riksdagsval röstar via internet

tisdag 25 september 2007

En nästan blodröd blogg

Sundown dazzling day
Gold through my eyes
But my eyes turned within
Only see
Starless and bible black

Ice blue silver sky
Fades into grey
To a grey hope that oh years to be
Starless and bible black

Old friend charity
Cruel twisted smile
And the smile signals emptiness
For me
Starless and bible black

Om mig

Nothing interesting here. Playin my guitar, foolin around and being absolutely like no one else! Take the day as it comes and don't panic.