måndag 21 januari 2008

Tal till nationen

Så var politisk kommunikation över. En resa helt klart. Blir alltid lite högtravande och överdriven när man ska komma fram till någon men å andra sidan så är hela världen ganska överdriven.. inte mer än rätt. Settingen är att jag är den första sci-fi författaren som får nobelpriset.

Håll till godo:

Idag känner alla varandra. Vi vet allt om våra politiker, vi vet allt om våra grannar och ni vet allt om mig. Världen har äntligen blivit greppbar och i ett lagom stort format stoppar vi ner den i byxfickan. Vi är högteknologiska, högutbildade och höga på det mesta. Vi är en enhet, en kropp, för när vi låter vårat vakande öga svepa över världen kommer ingen undan. Det finns ingen återvändo nu och vi rider i spetsen på den våg av olycka som blivit ursläppt ur Pandoras ask. Liksom att äta av kunskapens träd inte bara leder till födärv utan också ny kunskap; så är efterdyningar av vågen inte bara av ondo, hoppet har människan fortfarande kvar.

Som sci-fi författare är jag van över att blicka frammåt. Det är alltid intressant att leka med eventuella scenarion, utopier, dystopier och världarna emellan. Över årens lopp har jag och andra kollegor inom genren fått se en hel del av våra profetior gå i uppfyllelse och andra glida oss ur händerna. Det är alltid lika spännande och vakna upp till ny dag då kanske, kanske något alldeles extra händer. Som författare går jag ofta i flera dagar och våndas över bristen på inspiration och det där exceptionella som ibland forsar ur mig, ett tillsyness ostoppbart flöde. De psykiska påfrestningar av att ständigt skapa har lett många författar till fördärv. Det är frågan om våra största tänkare, uppfinnare och ja även författare hade blivit något om de inte hade traskat över de uppdragna gränser på marken som vi absolut inte fick trampa över.

Jag arbetar i en genre som aldrig har fått komma fram i sådana här sammanhang tidigare. Det är ett underbart genomsnitt av jordens befolkning som får synas här i rampljuset år efter år. Vi är så många som slåss om att få sitta på tronen för en kort stund, men ändå så få. I dagens samhälle är det individualisten, jag, som är viktigast. Kampen om att behölla våran plats i ledet har rasat i flera år nu.

Jag läste en artikel om japanska barn och ungdomar som var helt beroende av sin mobiltelefon för att ha något som helst socialt liv. Tekniken i sig börjar bli viktigare än människorna. Under nyår skickade ni i Sverige 54 miljoner sms till varandra. Det är nästan 6 SMS av samtliga individer I hela landet. Alla spädbarn, alla åldringar, alla ensamma, varenda en lyckades prångla iväg 6 stycken meddelanden till människor de bryr sig om. Om man inte hörs eller syns så finns man inte.

Det låter kanske ironiskt att jag, en man som skriver om framtidsvisioner, kritiserar teknik och utveckling. All utveckling är inte av godo, men det är min bestämda mening att när man endast använder sig av gamla värderingar och historien för att avgöra vad som är bäst driver oss alla i fördärvet. Vi måste alltid vara beredda på att omvärdera våra teorier och fakta. Som exempel finns Israel-Palestina konflikten där urgamla konfrontationer mellan folkgrupper agerar bränsle för den aktuella debatten i hur man ska agera i situationer idag. Misstag som gjordes för 60 år kan inte annuleras och misstag som görs idag kan inte ensamt få förhindra en eventuell framtida lösning. Men människan är en organism med oerhört mycket stolthet och gigantiska skygglappar. Likt Peer Gynt är vi oss själva nog och samhällets bästa sträcker sig ofta inte längre än till sitt eget välbefinnande. Ett proaktivt samhälle istället för ett reaktivt sådant som ändå inte blir ett stasi-kontrollerat Metropolis skulle vara än drömvärld eller i alla fall en lite bättre plats.

En författare som ofta tas upp i samhällsdebatten är George Orwell. Han målade upp sin skräckversion av framtiden 1950 och vi har sedan dess bara gått och väntat på att profetian ska gå i uppfyllelse och varje år tror vi att tiden är inne. Det många inte tänker på är att 1984 inte alls är extremnt lite sci-fi. Istället beskriver den kommunismen så som Orwell föreställdesig den i Ryssland vid den tidpunkten han skrev boken. Han hade fått erfara kommunismens brister och såg ingen ljusning när Soviet som en ovanligt väloljad koloss på lerfötter körde över europa och världen med Stalin i spetsen. Han dog strax efter boken blivit publicerad utan hopp för framtiden. Bara fyra år senare dog Stalin och Soviet började sakta men säkert förändras till något som för Orwell var otänkbart.

Det är min önskan att i möjligaste mån vara progressiv i mina funderingar. Uppenbarligen så är det något som attraherar läsare till mitt vridna och böjda universum, vilket jag naturligtvis uppskattar väldigt mycket. Jag märker dock hur lätt det är att börja gå i sina egna fotspår efter några år. Spelet mellan de olika aktörerna hittar en behaglig temperatur att arbeta i och bryr sig sedan inte om att ens snegla mot termostaten. Det är som att nicka till under en tågresa för att någon timme senare vakna och undra vad tusan som hände.

Människan vill vara ett får som vallas på livets breda, enkla väg. Hjärnan måste alltid simplifiera intryck och sammanhang annars skulle vi bli överbelastade. Att dras med i strömmen är egentligen något ytterst mänskligt som vi måste räkna med och borde inte ses som ett problem. Om det finns viss fakta kan man inte bara benda den hur som helst för att passa idealvärlden. Istället får man komma på nya lösningar som utgår ifrån verkligheten, men innehåller nya teorier och spännande idéer som kanske gör världen lite bättre.

Människan har alltid ett val. Det är min bestämmda mening att vi för eller senare glider ur gråzonen och plötsligt står inför svart eller vitt. Vad som blir konsekvensen av valet ofta oklart och inte det viktiga. Några av mina värsta perioder i mitt liv har varit när jag inte vågat, velat, orkat ta klivet. Vi kommer alltid leva med kval, men tillslut är det alltid bättre att testa någon av valen och kanske misslyckas för då har man förhoppningsvis tid att försöka på nytt. När vi börjar formar oss själv till oigenkännelighet börjar det blir farligt. Det gäller alltså att stå där uppe på vågen, hojta och slå sig fram för att synas och vara med? Nej, men i alla vara med i diskussionen, ett finger med i spelet, en frukt i fruktsaladen. Inte låta dig dras med eller bli för deterministisk. Att försöka förändra andra är en gigantisk uppgift, så börja istället i liten skala genom att titta på dig själv.

Jag har läst så mycket böcker i mina dagar, men skulle jag välja en karaktär att ta efter så skulle det bli Michael Endes Momo. Att acceptera och bara lyssna. Att försöka förstå istället för att förändra. För när vi låter människor vara sig själva, tänka individuellt. Då öppnas nya dimensioner och rum där männskligheten ännu inte satt sin fot. Precis som McLuhan sade behöver ni inte tro på mig, eller hålla med. Men om ni har fått ett frö sått i era huvuden, där min version av verkligheten kan ligga tillgrund för nya resonemang och begrepp, inte nödvändigtvis likt mina, då kan jag inte önska mig mer.

Om mig

Nothing interesting here. Playin my guitar, foolin around and being absolutely like no one else! Take the day as it comes and don't panic.